Begravning torsdags. Det var fint, det var stilla, det var sorgligt och det var många fina minnen. Det var bara den allra närmaste familjen så vi var inte fler än sex stycken men det var skönt det. Man kan väl säga ungefär som så att jag grät som en gris första halvan, sen lyckades jag faktiskt vara med och sjunga på en låt, men när vi skulle gå fram till kistan och lägga rosor... och framförallt när jag såg morfar gå fram med sin ros, de stora tårarna och den riktigt djupa gråten så bara skar det i hjärtat och mina tårar kom självfallet också.

 

Det är så konstigt när någon försvinner som alltid varit där. Det är så svårt att ta in och svårt att förstå. Jag undrar om man egentligen någonsin förstår helt och fullt ut.

 

 

 

 

(en av sångerna mormor valt ut)

 

Jag kommer alltid sakna dig <3

Den andra praktikveckan är väl avslutad nu kan man nästan säga, även fast det bara är onsdag. Hade jobbat in tid så jag kunde till och med sluta lite tidigare idag. Det känns skönt eftersom jag inte riktigt har haft känsla och fokus för arbetet idag. Jag har ändå, tack och lov, fått en massa saker gjorda. Men jag har nog nästan känt mig en smula distanserad till allt och alla idag. Då är det skönt att kunna gå hem lite tidigare så får man allt packat och så utan att stressa också.

 

 

 

Jag fixade förresten naglarna igår, gröna, mormors favoritfärg. För varje dag som närmat sig så har det känts lite tyngre och klumpen som sitter någonstans i bröstet har blivit lite större. Morgondagen kommer bli jobbig... Bara att åka tåg ensam med sina tankar när och hela tiden bli påmind om anledningen till att man åker upp.

 

Det finns ingen ork... ingen lust... ingen vilja... Det är en tung vecka den här veckan.

 

Praktik i morgon också, då får man hålla humöret uppe men det är inte så svårt när det är så mycket att göra. Sen blir det att packa ihop sig för att åka till Linköping torsdag till fredag. Jobbigt kommer det bli, frågan är bara hur jobbigt och hur mycket efterverkningar det kommer att få.

 

Fullt ös medvetslös. Lite så känns det nu. Praktik varje dag, hela dagarna den här veckan. Där är det mycket nytt att lära sig, mycket nya intryck och sen bara det att man ska upp så tidigt varje dag vilket man inte är van vid längre. Så efter den här vecka är jag helt slut. Men inte blir det lugnt för det. I morgon är det jobblördag så ska upp tidigt då med, tack och lov så lyckades jag byta pass så att jag kan gå hem tidigare eftersom jag ska iväg på 35-års kalas/kräftskiva på eftermiddagen/kvällen. Men det är verkligen fullt upp ändå. Det är bara att titta på idag...först praktik hela dagen, sen hem och fixa med handling, mat, disk, lite tvätt och en massa annat "måste-göra-plock" och först nu vid halv tio sätter jag mig ner och känner att jag kanskekan slappna av en smula. Och då ska jag upp tidigt i morgon och är så jävla bängtrött att jag borde gå och lägga mig snart. Det är tufft de veckor man har sex dagars arbete. Då känner man sig verkligen lyckligt lottad över att man inte har det så jämt :)

 

Annars är det mycket tankar och känslor i omlopp (som alltid mer eller mindre). Det blir väl så när vardagen kastas om och man måste prioritera saker eftersom man inte har tid för allt och alla. Sen funderar man väl också en smula på andras prioriteringar och tid för en när man inte är tillgänglig på samma sätt som man brukar vara. Jag tror nog att vi alla innerst inne i någon mån har en rädsla av att man ska glömmas bort.

Tänk att det är så svårt att släppa taget om vissa människor... De bara kommer upp om och om och om och om igen. Jag har ett par sådana i mitt liv. Såna personer som jag inte längre har kvar i sin tillvaro för att de (eller jag) har valts bort, men trots det så dyker de ändå upp i tankarna  med jämna mellanrum och vill inte släppa taget. Fast det handlar väl om tid som alltid antar jag. För jag hoppas att de försvinner från mina tankar med tiden, annars känns det nästan lite illa :P

 

I övrigt så känns det som att livet startar om en smula i morgon. Hösten är här, skolan drar igång, praktiken ska påbörjas tillsammans med allt annat som jag har tagit på mig. Sammantaget så lär jag inte ha så mycket till liv den här terminen. Det är praktik fyra dagar i veckan, praktikrelaterade uppgifter och litteratur som ska göras och läsas, jobb på lördagarna och så har jag tagit på mig en extra kurs utöver det också. Sen har man ju hund och träning och sånt som ska tas hand om också. Så egentligen vet jag inte om jag ska säga att livet startar om eller om jag ska säga att jag inte längre kommer ha något liv. Fast i slutändan så är det väl ändå vardagen som är livet... vardagen och framförallt de små guldkorn som gömmer sig däri :)