Vem ska trösta knyttet?

Begravning torsdags. Det var fint, det var stilla, det var sorgligt och det var många fina minnen. Det var bara den allra närmaste familjen så vi var inte fler än sex stycken men det var skönt det. Man kan väl säga ungefär som så att jag grät som en gris första halvan, sen lyckades jag faktiskt vara med och sjunga på en låt, men när vi skulle gå fram till kistan och lägga rosor... och framförallt när jag såg morfar gå fram med sin ros, de stora tårarna och den riktigt djupa gråten så bara skar det i hjärtat och mina tårar kom självfallet också.
 

Det är så konstigt när någon försvinner som alltid varit där. Det är så svårt att ta in och svårt att förstå. Jag undrar om man egentligen någonsin förstår helt och fullt ut.
 
 
 
 
Till en stad jag är på vandring,
synden där är utanför.
Livets träd står där i blomning,
där som rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.

Svårigheter här vi möta.
Satans snaror här förför.
Inga frestelser i staden,
där som rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.

Nära, kära är hos Jesus,
skaror sjunger nu i kör.
Väntar på att jag skall komma,
dit där rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör.
 
(en av sångerna mormor valt ut)
 
Jag kommer alltid sakna dig <3


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Regnbågsbarnet

Funderingar, te, livet, kärleken, kroppsmodifieringar och en himla massa garn

RSS 2.0